Två gånger i livet har jag fått vara med om det mest fantastiska man kan uppleva.. Jag har haft turen att få bli mamma till världens två finaste tjejer..
Det går inte beskriva i ord hur underbart det känns! Vilken lycka! Vilken kärlek! Allt är så svindlande och så omvälvande så man tror knappt att det är sant! Och det är värt varenda uns smärta man kan uppleva på vägen dit!
Den 21:a februari 2004 kom mittt blonda lilla busfrö till världen.
Vattnet gick vid 00:30 och direkt efter satte värkarna som hette duga igång!
Ringde förlossningen som sa att jag skulle packa alla mina grejer i lugn och ro, att det troligtvis skulle dröja några timmar till eftersom jag var förstföderska. Tji fick dom! Vi åkte till Värnamo sjukhus nästan pronto då jag knappt kunde stå på benen. Min enda tanke var att jag kommer dö! Visst att dom hade snackat om smärtlindring och grejer på föräldrakursen men inte kunde jag ana att det skulle göra sååå fruktansvärt ont!
Anlände till förlossningen strax efter klockan ett och jag hade då nästan en enda konstant ihållande värk. Det fick bli rullstol den sista biten, hujeda mig! Barnmorskan kollade läget direkt och sa att jag var 4 centimeter öppen. Vi fick byta rum och började prata smärtlindring. Blev nekad ryggmärgsbedövning då tatueringen på ryggen satte stopp för det hela. Testade lustgasen men höll på att spy efter ett andetag.
Det enda alternativet som återstod just då var akupunktur.
Efter ett nålstick i huvudet ropade jag till barnmorskan "Den kommer nu!!". "Inte redan?!" fick jag till svar. Men jojomen! Fullt öppen och det var dags att börja krysta. Och vips så låg hon där, min lilla ängel.. 03:19 den 21:a februari, en kall vinternatt, en lyckostund i livet..
När jag väntade min andra fina prinsessa och förlossningen började närma sig gick jag och väntade på exakt samma tecken som första gången. Hoppades varenda kväll att vattnet skulle gå när jag gick upp ur sängen för att gå på toaletten. Istället chockades jag av att slemproppen hade gått när jag steg upp på tisdag morgon den 15/2. Ringde förlossningen på Ryhov som sa att det kan vara på gång och att jag troligtvis kommer föda inom en vecka. Tänkte inte så mycket mer på det utan satte igång med alla mina bestyr som vanligt. Framåt kvällen kände jag ett tryck ner mot rumpan men inget annat tecken på att något skulle vara på gång. Kom i säng vid 23:30 ungefär och med tanke på min lilla tupplur tidigare på dagen så hade jag lite svårt för att somna. Tittade på klockan sista gången vid 00:45. En timme senare vaknade jag av en värk men eftersom jag hade haft en del förvärkar tidigare under graviditeten var det inget jag reagerade så starkt över men väckte ändå Andy och sa att jag hade lite ont och att jag skulle gå upp en stund och röra på mig. Det gick inte många minuter förrän jag väckte honom igen och sa att jag ville att han skulle komma upp och hålla mig sällskap och att det kom småvärkar titt som tätt. Ringde förlossningen och berättade om läget. Barnmorskan som svarade sa att det kan vara förlossningsvärkar men eftersom inte vattnet gått så är de inte lika kraftfulla som första gången. Sa att jag avvaktar hemma en stund och återkommer om det blir värre. Efter en stund hade jag värkar minst varannan minut och de ökade minst sagt i styrka. Väckte Moa, ringde Pia & David, sen i raketfart till förlossningen där de skulle möta oss och plocka upp smulan. Vi kom in på förlossningen vid 03:45, hann få två värkar innan vi ens kommit in till vårt förlossningsrum. Kastade på mig en sån där urläcker blå sjukhusskjorta, la mig på sängen och barnmorskan kollade hur mycket öppen jag var. 8 cm!! Redan?!! Shit alabam! Det sattes dropp i handen för att jag skulle få antibiotika mot GBS. Efter drygt en halvtimme började jag känna krystvärkar men vattnet hade fortfarande inte gått. Barnmorskan sa att hinnan var ganska tjock så hon tog hål på den och sen var det bara grovjobbet kvar!! Efter 14 minuter kom min andra ängel till vår värld! 04:34 den 16:e februari 2011, återigen en kulen vinternatt, min andra riktiga lyckostund i livet..
Det går inte beskriva i ord hur underbart det känns! Vilken lycka! Vilken kärlek! Allt är så svindlande och så omvälvande så man tror knappt att det är sant! Och det är värt varenda uns smärta man kan uppleva på vägen dit!
Den 21:a februari 2004 kom mittt blonda lilla busfrö till världen.
Vattnet gick vid 00:30 och direkt efter satte värkarna som hette duga igång!
Ringde förlossningen som sa att jag skulle packa alla mina grejer i lugn och ro, att det troligtvis skulle dröja några timmar till eftersom jag var förstföderska. Tji fick dom! Vi åkte till Värnamo sjukhus nästan pronto då jag knappt kunde stå på benen. Min enda tanke var att jag kommer dö! Visst att dom hade snackat om smärtlindring och grejer på föräldrakursen men inte kunde jag ana att det skulle göra sååå fruktansvärt ont!
Anlände till förlossningen strax efter klockan ett och jag hade då nästan en enda konstant ihållande värk. Det fick bli rullstol den sista biten, hujeda mig! Barnmorskan kollade läget direkt och sa att jag var 4 centimeter öppen. Vi fick byta rum och började prata smärtlindring. Blev nekad ryggmärgsbedövning då tatueringen på ryggen satte stopp för det hela. Testade lustgasen men höll på att spy efter ett andetag.
Det enda alternativet som återstod just då var akupunktur.
Efter ett nålstick i huvudet ropade jag till barnmorskan "Den kommer nu!!". "Inte redan?!" fick jag till svar. Men jojomen! Fullt öppen och det var dags att börja krysta. Och vips så låg hon där, min lilla ängel.. 03:19 den 21:a februari, en kall vinternatt, en lyckostund i livet..
När jag väntade min andra fina prinsessa och förlossningen började närma sig gick jag och väntade på exakt samma tecken som första gången. Hoppades varenda kväll att vattnet skulle gå när jag gick upp ur sängen för att gå på toaletten. Istället chockades jag av att slemproppen hade gått när jag steg upp på tisdag morgon den 15/2. Ringde förlossningen på Ryhov som sa att det kan vara på gång och att jag troligtvis kommer föda inom en vecka. Tänkte inte så mycket mer på det utan satte igång med alla mina bestyr som vanligt. Framåt kvällen kände jag ett tryck ner mot rumpan men inget annat tecken på att något skulle vara på gång. Kom i säng vid 23:30 ungefär och med tanke på min lilla tupplur tidigare på dagen så hade jag lite svårt för att somna. Tittade på klockan sista gången vid 00:45. En timme senare vaknade jag av en värk men eftersom jag hade haft en del förvärkar tidigare under graviditeten var det inget jag reagerade så starkt över men väckte ändå Andy och sa att jag hade lite ont och att jag skulle gå upp en stund och röra på mig. Det gick inte många minuter förrän jag väckte honom igen och sa att jag ville att han skulle komma upp och hålla mig sällskap och att det kom småvärkar titt som tätt. Ringde förlossningen och berättade om läget. Barnmorskan som svarade sa att det kan vara förlossningsvärkar men eftersom inte vattnet gått så är de inte lika kraftfulla som första gången. Sa att jag avvaktar hemma en stund och återkommer om det blir värre. Efter en stund hade jag värkar minst varannan minut och de ökade minst sagt i styrka. Väckte Moa, ringde Pia & David, sen i raketfart till förlossningen där de skulle möta oss och plocka upp smulan. Vi kom in på förlossningen vid 03:45, hann få två värkar innan vi ens kommit in till vårt förlossningsrum. Kastade på mig en sån där urläcker blå sjukhusskjorta, la mig på sängen och barnmorskan kollade hur mycket öppen jag var. 8 cm!! Redan?!! Shit alabam! Det sattes dropp i handen för att jag skulle få antibiotika mot GBS. Efter drygt en halvtimme började jag känna krystvärkar men vattnet hade fortfarande inte gått. Barnmorskan sa att hinnan var ganska tjock så hon tog hål på den och sen var det bara grovjobbet kvar!! Efter 14 minuter kom min andra ängel till vår värld! 04:34 den 16:e februari 2011, återigen en kulen vinternatt, min andra riktiga lyckostund i livet..
Älskar mina änglar in i evigheten!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar