En liten diss för samhället

Kom att tänka på en sak när jag läste tösens önskelista inför jul. Sakerna hon önskar sig är bara saker man kan ha inomhus. Saker för att göra rummet fint och en massa flashiga Barbieprylar med smink och blingbling. Undrar om barnen i dagens samhälle får lika mycket tillåtelse till att faktiskt vara barn som man själv fick vara för många år sedan? Vad jag kan minnas så såg mina önskelistor väldigt mycket annorlunda ut. Ofta var det grejer för att kunna leka med utomhus som toppade listan. Jag själv var väldigt aktiv som barn och älskade att vara ute och leka en massa. Man hängde i lekparken, man spelade fotboll, gick på små picknickar, åkte skridskor och längdskidor. Vi cyklade, hoppade hage och gjorde en massa akrobatiska övningar i hopp om att så småningom bli någon storstjärna inom idrott. När man blev äldre jagade man kossorna i hagen när man var på landet, körde trampmoppe och pallade morötter. Jag gick ofta i slit- och slängkläder till skolan, inte som idag när föräldrarna praktiskt taget tävlar om att klä sitt barn i finast kläder och att de ska ha den fräckaste frisyren. Är det vi föräldrar som sätter press på våra barn? Att de ska vara på ett visst sätt? Är det vi föräldrar som gör våra barn till slöfockar? Är det vi som inte tillåter dom att vara barn? Är det för att vi själva är lata och inte orkar följa med barnen ut? Är det för att vi själva är så bekväma att vi inte orkar tvätta en extra maskin tvätt bara för att se dom ha roligt i lekparken ett par timmar? Troligtvis är det så. Många är sönderstressade och orkar inte med några extra "besvär" utöver dom de redan har. Många oroar sig dessutom för att låta barnen gå ut och leka. Kanske var det lättare förr i tiden när risken för våldsbenägna idioter var något mindre än den är i dagens läge och föräldrarna inte var lika oroliga som man är i nuläget för att släppa ut barnen ensamma. Men ofta var det ju så att kvinnan inte behövde jobba heltid för att hushållet skulle gå runt. Man hade kanske mer tid att ägna sig åt barn och hem, många brydde sig inte så mycket om karriären. Feministerna jublar säkert över att det blivit som det har blivit, de som strävar efter jämställdhet till punkt och pricka. Knappt man vågar säga att min önskan faktiskt är att få vara hemmafru, att få pyssla om nära & kära och ta hand om det mesta här hemma. Den som säger att det beror på att man är lat är ju helt ute och cyklar. För mig är det mer slött att sitta på en kontorsstol i nio timmar än att gå upp vid klockan sju på morgonen och ha ett fullspäckat schema här hemma så man knappt hinner sitta ner förrän fjorton timmar senare. Den som tror att man inte kan fördriva tiden så många timmar på hemmaplan och vara totalt sysselsatt lider av fantasibrist. Det finns massor att göra om man bara vill och man kan dessutom göra det i egen takt. Huuur underbart som helst! Dessutom behöver man inte förlora den sociala biten totalt, man kan ju klämma in en fika eller en lunch med vänner man vill träffa. Går man till ett jobb ska man umgås med folk man kanske inte har något intresse av i flera timmar och bara längta efter att annat. Man är svintrött när man kommer hem och räknar dagar och timmar tills helgen kommer. Varför ska inte dessa jobb egentligen gå till såna som faktiskt vill jobba och inte bryr sig om att vara hemma? Nej då, samhället kräver att varenda kotte ska sitta och leta jobb eller gå till en arbetsplats de kanske i själva verket kan spy på bara för att så ska det vara. Många känner sig viktiga när de har ett jobb, att de på ett annat sätt tillhör samhället och gemenskapen. Jag kan själv erkänna att jag en gång har känt på samma sätt och skulle troligtvis göra det igen om jag inte hade så mycket annat härligt i mitt liv att rå om. Men min dröm är att ge mina barn en barndom som de kan se tillbaka på med glädje, där jag hade tid att göra roliga saker och inte var en sönderarbetad stressad morsa med humör som ett gäng PMS-kärringar. Skulle tro att om ett år eller två så sitter jag ändå där på en stol någonstans och längtar efter allt annat som gör mitt liv värt att leva. Bara för att samhället säger att det ska vara så..